Jag skulle kunna börja med att skriva till er att läs inte min blogg. Men det gör jag inte. Jag vill ha er som läsare, jag vill ha er som partner, för ni är mina stöttepelare. De språkpoliserna jag har mött sista åren har haft en stor välvilja och respekt för mig, jag har även ödmjukt tagit emot deras stöd och stora kompetens av språket. Vi har kunnat mötas på lika villkor men utifrån olika utgångspunkt.
Tidigt i mitt liv mötte jag språkpoliserna, dom där tyranniska språkpoliserna som sätter djupa spår i en. Jag som alltid velat föra mitt bästa var förlorad i kampen med språkpoliserna. Jag försökte blint följa lagarna, de grammatiks och stavningens lagar, men lyckades inte.
Språkens väktare, lärarna i skolan, fyllde mina papper med röda bockar. Hur jag än försökte följa blint lagens regelverk , lyckades jag inte. Oduglig i språk blev min stämpel inför livets start.
Jag började vuxenlivets som språkets A-lagare. Men utanpå syntes inte att man är en språklig A-lagare. (Förr var det också lättare att smita undan till skillnad från idag, då internet är ett viktigt rum att vistas i och som kräver språklig kompetens. ) För mig kom djungelns lagar att gälla. Det var bara att hålla sig undan från språkpoliserna genom smitningar, mygel mm. Jag kom rätt bra undan dem men med ett pris att när som helst skulle jag kunna bli upptäckt av språkpoliserna. En enda gång kom de på och det var när jag läste en kurs på Universitetet . Tack och lov var det en extra kurs och jag kunde hoppa av kursen. Att hålla sig undan språkpoliserna kostar enorm energi, hela tiden krävs det att man tänker ett steg före för att inte bli upptäckt av dem, eftersom skammen och förnedringen är outhärdlig.
Jag bar på en längtan som alla bär på, att få uttrycka mig, att få kommunicera. Hur skulle jag kunna det som är inte har ett modersmål att vila i och som är på flykt från språkpoliserna.
Ta tjuren i hornen. Klä av mig naken, erkänn mina brister och ta emot det stöd jag kan få från språkpoliserna, av språkens väktare. Inse att de vill bara väl, att de älskar sitt konstverk. De vill att vi ska alla förvalta och vårda detta verktyg väl. De vet vilken kraft och makt som ligger i ett vackert och funktionellt språk. De vet att ur språket kan mirakel ske!
De sista åren har jag mött så många finslipade språkpoliser och i vårt möte uppstod kärlek . Kärlek i första ögonblick. De upptäckte att bakom mina språkliga lagbrott fanns en skattkista av unik livserfarenhet att vara modersmålslös och jag upptäckte att deras skattkista av språklig konstnärlighet kunde bara berika mig och min vilja att uttrycka mig.
Jag tog emot deras hand de räckte fram av vilja att finslipa min kommunikation och en tillit växte i mig. Mod att landa i mitt eget språk med respekt för språkets gudomlighet. I mitt hjärta bär jag på orden " det är inte hur du skriver det är vad du berättar som är det viktigaste. Låt dina ord komma ut och låt oss hjälpa med de språkliga finjusteringarna av dina texter"
Min intention med RinellasVoice är att öka förståelsen för vad det innebär att kämpa med språket, men också vara en inspirationskälla för oss som känner att vi brister i språkets arena av olika anledningar.
Min blogg kommer att ha en massa språkliga dunder missar men det är den färgnyansen jag får bjuda på med i förståelsen av vara modersmålslös. Med vördnad till er älskade språkpoliser, ni behövs , ni är viktiga men halshugg inte oss, ta oss i handen och stötta oss, vi som har en inre röst som behöver komma ut.
Med ödmjukhet
Rinella
Ps. Ja som ni ser är bloggen inte på långa vägar färdig med allt som behöver vara färdigt för att sändas ut till er i världen , men ibland behövs saker komma ut innan de är färdiga annars fastnar de i kammaren för finslipning o finslipning tills de förlorar sitt värde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar